Step By Step

Well there’s a bridge and there’s a river that I still must cross / As I’m going on my journey / Oh, I might be lost

Vi har gjort stora framsteg, och vi har kommit långt på vår väg mot att lita på varandra i tävlingslika miljöer, Strix och jag. Men vi har fortfarande väldigt långt kvar. Jag har nog haft lite för bråttom, och det har gett lite bakslag. I helgen känns det som om allt klarnade.

I helgen som gick har Strix och jag varit på en tripp till Dalarna för att hälsa på våra vänner. Härligt när både hundarna och mattarna trivs bra ihop. En helt underbar helg på många sätt. Mycket prat (faktiskt inte bara hund 😉) bara vara, träna hund, fika, prata lite mer … kan det bli bättre? Superduktiga spårhundar hade vi den ena dagen, och när vi skulle åka hem hade vi bokat in ett träningpass i Fagersta BK:s hundhall. Där kom ännu ett bakslag, men det var ju bara bra eftersom vi då tror att vi lyckades se varför och när det händer.

Fot! Det mest komplexa kommandoordet av dem alla. Här har vi hamnat helt fel, Strix och jag. Han har med sin iver och sin glädje haft bråttom – det har blivit lite fort och fel – och jag har stegrat kraven för snabbt. Han vet hur momentet ska vara på det stora hela. Ivrig är han, så han kommer för långt fram och både tränger och plogar. Här har det blivit fel när jag har försökt komma åt det hela. Han tror att han gör rätt, jag är inte nöjd, han försöker (läs plogar/tränger) ivrigt ÄNNU mer, jag är ännu mindre nöjd ……. Snacka om att jag kommit bort från vägen – jag har gått vilse rejält.

Resultatet kan förstås inte bli annat än att FOT i hans värld blir helt något totalt motsägelsefullt när han är Frustrerad, Osäker och samtidigt Taggad.

Det är ingen lysande förutsättning för lyckad träning, men det är i den sinnesstämningen vi tyvärr befinner oss emellanåt  och det är då det verkligen går åt pipsvängen (fantastiskt bra uttryck). Jag måste ändå tillstå att han är helt fantastisk. Trots att det blivit så fel så VILL han fortfarande. Vilken otrolig inställning han har. Nu har jag ett digert arbete att steg för steg försiktigt vända skutan på rätt köl igen så att FOT istället kan få innebära Följsamhet, Ordning och Tillit.

Det finns inga genvägar. Det måste ske lugnt och metodiskt. Gradvis, ett steg i taget, och med stor ödmjukhet inför Strix smått otroliga arbetsvilja. Han har en enorm kapacitet när han får rätt förutsättningar, men det går alltför lätt över styr om förutsättningarna blir fel. Jag hoppas att jag kan lyckas nysta upp alla lösa trådar, ge honom den trygghet och tydlighet han så väl behöver för att kunna prestera, så att jag får göra honom rättvisa. Älskade, lilla hund ❤️❤️

I won’t let my spirit go/ Until I get to my destination / I’m going to take it slowly because I’m making it mine / Step By Step, Bit by Bit / Stone By Stone / Brick by Brick / Step By Step, Day By Day, Mile by mile

I Won’t Give Up

No I won’t give in / ’til I reach the end / and then I’ll start again

Jag visste ju att det skulle komma ett bakslag. Att det inte var värre än det var förvånar (och gläder) mig, men jag tar det ändå för vad det var – ett bevis på att jag stegrat kraven lite för fort. Och glädjen över att jag kunde läsa orsaken, bryta det och få tillbaka honom i fokus så totalt överskuggar oron över att det faktiskt inträffade.

Det står nu utom allt tvivel klart att vi ännu inte är klara för den lite friare varianten som freestyle/HtM innebär. Visst, det är väl inte friare än man gör det, men jag är inte lika tydlig och jag litar inte lika mycket på honom här som i lydnad/rally. Och det visar sig. Här behöver vi jobba mer.

När jag väl insett det så var beslutet att stryka oss från helgens tävling lätt att ta. Även om jag tänkt diska oss så kändes det inte rättvist mot Strix att åka dit. Tryggheten är värt ALLT just nu, och jag är så nöjd med att jag lyssnade på magkänslan, tolkade Strix signaler rätt och faktiskt bromsade upp framfarten.

Men. Jag ger ju aldrig upp, byter bara angreppsvinkel. Nu är det tävlingsträning i rally närmast på agendan. Parallellt med det tränar vi på med lydnadsmomenten och med HtM. Planen med HtM är att göra det lika tydligt som lydnadsklassen. Ett steg i taget, sakta men säkert.

Vi kämpar på. Vi ger inte upp. Vi må gå på pumpen lite då och då, men vi fortsätter envist att försöka.

No I won’t leave / I wanna try everything / I wanna try even though I could fail

The Stairway

Until you put / Your foot / Upon the stairway / You’ll never know / What the stairway is / Or where it may go

En lång tid nu har vi fokuserat på glädje och trygghet. Inte minst jag själv har sett detta som en ENORM utmaning, men igår fick jag alla kvitton jag någonsin behövt på att vi är på rätt väg. Vi har gått upp några trappsteg och det känns verkligen som att vi valde rätt väg att gå.

Dubbla starter i rallylydnadens nybörjarklass stod på schemat. Visst, vi har redan vår titel så det är ju rent resultatmässigt helt onödigt, men nu finns det ju en helt annan anledning till varför vi anmält oss. För dagen hade vi inga resultatmål, endast uppgiftsmål.

Det är alltid gott om hundar och människor på rallytävlingar, så miljön var som alltid jobbig för oss. Nu hade jag bestämt att verkligen ha 100% på Strix hela tiden när han var ute ur bilen. Däremellan hade jag planerat vilopauser för oss båda. Tredje gången han kom ut ur bilen var det dags för vår första start. Vi värmde med fullt fokus och höll oss i vår bubbla.

När vi ropades in på första banan valsade jag iväg lite mentalt, men Strix höll ihop oväntat bra trots det. Lite ofokuserat blev det ändå, men inte alls farligt (och det kan jag tacka Strix för) och vid skylt 3 samlade jag ihop mig. Efter den skylten var allt som en saga. Inte ett ljud från Strix (inte ens i den ofokuserade starten) och jag tror inte att någon som såg oss lämna banan missade hur glad jag var. Strix missade det i alla fall inte, och det är det som är det viktiga. Och när allt fungerar så blir det ju oftast bra resultat också. 91p och pallplats 👍🌟

(Bilden hämtad från EHDKs hemsida)

Inför vår andra start blev det en lång väntan, lite längre än vanligt, innan vi blev inropade. Under tiden var det liv och rörelse i närheten, men jag lyckades hålla oss kvar i bubblan och denna bana kändes om möjligt ännu bättre. Det visade sig sedan att vi utfört ett moment felaktigt, men med 84 poäng kvar trots det så var ju känslan jag hade helt rätt.

Det lossade mycket  funderingar och låsningar idag. Vårt förtroendekonto fick ytterligare några insättningar, och det känns som att det äntligen börjar röra sig ordentligt. Men jag ska fortsätta att ta det varligt, steg för steg, även om det nu börjar bli dags att sikta lite högre så småningom.

Go up the stairway / It’s time to climb / The stairway / The stairway / The stairway …

 

Suddenly

And then suddenly it’s all there

Det händer grejor, det kan man lugnt säga. Sedan sist har vi hunnit med flera träningspass. Det första av dem var i hallen, och SOM han skötte sig. ❤️❤️❤️ Känslan var helt enorm. Han fixade alla störningar galant och jobbade jättefint. Jag körde t.o.m. okopplat några gånger, och han tackade för förtroendet och levererade jättefint.

Morgonen därpå fick han gå ett blodspår. Vilken iver! Han gick så klockrent i kärnan hela vägen och blev jätteglad när han hittade klöven på slutet. Snygg och tydlig markering. Bra!

Nästa utmaning var en heldag i Linköping. Jag hade anmält oss till Freestyletävling. Målet med dagen var att göra två diskstarter och få med oss trygghet och glädje hem i bagaget. Det klarade vi med råge. Jag hade med buren och så var vi inne i hallen hela dagen (med undantag av rastrundor förstås). Strix skötte sig jättefint. Jag vet att han brukar ha svårt att koppla av i miljön, men jag kände att vi passerade en milsten idag. Så lugn och fin i buren, inga överreaktioner på någonting och mycket fin kommunikation med dem runtomkring. Första starten blev super, verkligen. Det enda jag ångrar var att jag inte tog fram belöningen ännu lite tidigare, men man lär sig. Andra starten blev inte som jag tänkt mig från början (han fastnade i sniffande efter löptikar och då blev det lite konflikt) men jag lyckades hämta in honom och avsluta på topp. Såååå nöjd med dagen. Lång resa och dyra pengar för att diska mig två gånger, men en bra investering inför framtiden.

Nästa träningsträff var utanför Vasahallen i Arboga. Nyttigt med ny plats och lite udda störningar (dagisgrupp på utflykt, joggare, hundar på promenad, kommunens folk som jobbade med något på taket m.m.). Störningen av träningskamratens godisregn som rullade framför tassarna på Strix (tätt följt av kamratens hund som åt upp sin belöning precis bakom oss när vi passerat över) gick inte av för hackor, men han släppte mig inte med blicken en sekund. Han hade ett sådant fokus den här dagen så jag skulle knappt tro det själv om jag inte sett det på bild.

 

Något som jag plötsligt kände själv var hur jag blivit så pass mycket lugnare och hur jag vågade lita på honom. Tryggheten oss emellan växer för varje pass nu, och känslan är enorm. Ett citat som jag och kamraten diskuterade idag kom från PT Mikael Hollsten: ”Vi tar oss an alla utmaningar med huvudet högt och bröstet fram, och så låter vi hjärtat leda vägen”. Och tänk så mycket enklare allt blir när man orkar fokusera så själv. Saker faller på plats, en efter en, sakta men säkert.

Så hade jag anmält mig till en träning med Västerås Noseworkklubb också. Det blev en supertrevlig kväll med kluriga gömmor och trevlig stämning. Strix fick lite svårt med koncentrationen då det var en löptik med, men det är otroligt nyttig träning. När det blev lite för ofokuserat fick han vila lite i bilen, och sedan körde han på för fullt igen. Duktig kille hade dessutom inga svårigheter med att ta sig fram till gömmorna, och han fungerade verkligen bra trots flera hundar runtomkring.

Sedan hade vi en vilodag, när vi inte gjorde många knop – det är också välbehövligt – innan vi hade ”fredagsmys” i hallen. Nu vågade vi ännu mer, och Strix svarade upp med en härlig attityd. Vi jobbade okopplat större delen av tiden och gick dessutom en lång rallybana med fullt fokus. Det var en mästarklassbana, så vi bytte förstås ut en hel del av momenten, men den var ju lång. Dessutom innehöll den en frestelse som han klarade av med bara lite sneglande. Att vi dessutom i den miljön lyckades med ett nästan helt färdigt apporteringsmoment, det kändes verkligen toppen.

Vilken otrolig utveckling vi haft på kort tid nu. Plötsligt har vi kommit dithän att vi vågar lita på varandra, och att vi vågar utmana våra gränser. Visst, vi har fortfarande en lång väg kvar att gå, men det känns plötsligt som om ekorrhjulet vänt, att vi äntligen lagt den värsta uppförsbacken bakom oss och att vi kanske, kanske kan få lite medvind ett tag. Vi ska i alla fall försöka.

Suddenly the wheels are in motion / And I, I’m ready to sail any ocean / Suddenly I don’t need the answers / ’Cause I, I’m ready to take all my chances with you

 

You’ve Got A Friend in Me

You’ve got troubles, and I’ve got ’em too / There isn’t anything I wouldn’t do for you / We stick together and we see it through

Äntligen börjar det röra på sig riktigt ordentligt. Sakta börjar vi våga lita på varandra även i svåra situationer, Strix och jag.

Plötsligt jobbar vi på lydnadsmomenten igen. Idag fick vi en genomkörare av bästa träningskamraten i några av momenten, och Strix levererade fullt ut. Så jätteroligt.

I övrigt fokuserade vi på startrutin och positiv känsla i ny miljö. Även här gick det över förväntan.

Jag är så glad över Strix attityd idag, och även stolt över min egen självbehärskning. Idag tog vi mer än ett steg (eller till och med kliv) framåt, men jag lyckades ändå sansa mig och nöja mig där. Som träningskamraten sade: ”Ibland blir det gigantiska steg, men det betyder inte att man ska börja springa.”

Det känns så bra att vi äntligen hittat tillbaka till varandra. Det har varit så mycket som blivit galet, och det tar tid att jobba tillbaka tilliten. Det är lätt att gå för fort fram, och jag har inte gjort det lätt för Strix alla gånger. Men man lär av sina misstag, och hur tokigt det än har blivit så har det aldrig funnits några tvivel om vilket värde vi sätter på varandra, Strix och jag.

Vi har nu en massa utmaningar framför oss, och vi ska ta oss an våra uppgifter med stor tillförsikt och förväntan.  Bakslag kan komma – och det gör det förmodligen – men det viktiga nu är att vi tar oss igenom utmaningarna med glädjen och samarbetet i behåll.

Some other folks might be a little bit smarter than I am/ Bigger and stronger too, maybe / But none of them will ever love you the way I do / It’s me and you, boy

One step at a time

We live and we learn to take / One step at a time / There’s no need to rush / It’s like learning to fly / Or falling in love

Vi tar ett steg i taget. Det tar tid. Det måste få ta tid. Det viktiga är att vi rör oss framåt. Och det gör vi! Sakta, sakta börjar vårt ömsesidiga förtroende för varandra att öka igen. Vi fokuserar på glädje och trygghet, och lägger i dagsläget ingen som helst vikt vid utförande och resultat. Det känns lugnt. Glädjen har kommit tillbaka fullt ut, och jag börjar så sakteliga kunna skjuta prestationsångesten åt sidan. Känslan av att vi ska kunna hitta tillbaka till det vi tidigare hade ökar för varje dag. Men jag skyndar inte på något. Jag är mycket mån om att vi ska lyckas, och jag vill inte gå händelserna i förväg.

Träningsgruppen är äntligen igång igen, och vid första tillfället överträffade vi oss själva totalt. Så himla roligt! Vi hade två uppgifter: apportering och HtM-starter. Att han fixade fina ingångar med apporten och höll fast målmedvetet trots störning kändes som så pass stora framsteg att vi nöjde oss där och fortsatte med HtM. Vi fick fantastisk hjälp med att starta musiken gång på gång, och belönade fokus från start. När jag någon av gångerna fortsatte lite längre i programmet hängde han glatt på. Det kändes så tryggt, och trots att det fanns andra hundar på planen så valde jag att våga koppla loss och köra lös två gånger. Och när han fick förtroendet så svarade han med att leverera jättefint. Sååå duktig kille!

Apporteringen har vi som sagt gjort stora framsteg i, och nu har jag äntligen investerat i en ny apportbock (väntar ivrigt på leverans). Den jag har är så smala klossar på att Strix har svårt att plocka upp den från marken. Är man en långnäsa så är man. Eftersom han försöker och inte riktigt lyckas så vill jag inte få in någon frustration. Innan vi fortsätter med själva upplockandet ska jag därför vänta in att den nya kommit hem.

Spårat har vi också gjort. Det mest utmanande vi gjort där var ett spår på sand/grus. Svårt, men vilken inställning han har. Oj, vilken arbetsvilja ❤

Budföring var länge sedan, men han verkar komma ihåg det också. Vi har också varit nere i samhället och tränat korta, korta pass med fokus på att orka koncentra oss även i udda miljö. Det är så jätteroligt, och nu har vi fler sådana träningar inplanerade. Träningssuget är större än någonsin.

It’s your faith that makes you stronger / The only way you get there / Is one step at a time

 

The road is long …

… with many a winding turn / that leads us to who knows where / who knows where …

Det är sannerligen en lång och slingrande väg att gå när man hamnat fel. När den berömda magkänslan har fått ge vika för alltför mycket tänkande, analyserande och grubblande. När man låtit prestationskraven vinna över glädjen. När allt, som egentligen är så enkelt och självklart, plötsligt blivit krångligt, svårt och nästan sönderstrukturerat. När det börjar kännas omöjligt.

Jag är inte den som ger upp. Tvärtom. Och för ett tag sedan kom jag till insikt med att jag tappat bort känslan för vad som är viktigt i hundträningen. Tack vare fina vänner och ytterst duktiga online instruktörer känns det som om vi nu äntligen är på rätt spår igen. Men det tar tid. Inte nog med att jag själv ska orka lägga bort alla mina krav på mig själv (jag måste våga låta bli att vara duktig hela tiden och bara vara mig själv), Strix ska också övertygas om att det från och med nu inte ska bli sådär fel igen. Och det görs inte i en handvändning. Vi älskar varandra, Strix och jag, men vi har till viss del tappat bort tilliten i svåra situationer. Nu gäller det att bygga upp den igen. Det tar tid, och måste få ta tid.

Delmål ett är att jag måste sänka mina orimligt höga krav på mig själv (och därmed de orättvisa krav som då ställs på Strix) och jag tog ett stapplande steg på den vägen i helgen. Anmäld till HtM på hemmaplan var målet att belöna på planen (och alltså diska oss) när han kom tillbaka efter tapp. Jag klarade det inte fullt ut (hoppet om att det skulle gå utan disk blev för frestande) utan väntade till efter tapp nr.2 (som bara kom för att jag INTE belönade när han gjorde rätt första gången). Dock blev det ruskigt bra ändå, och nu är jag helt övertygad om att tappen inte händer för att han vill TILL något annat, utan att det handlar om att han inte orkar kanalisera sin energi och arbetslust på rätt sätt. Att han verkligen VILL jobba tillsammans med mig framgick utom allt tvivel, så nu gäller det att vara övertydlig och bygga förtroende i rätt takt. Diskade blev vi, men kommentarerna, wow!

Nu har jag därför anmält till flera tävlingar, enbart för att tvinga mig själv att göra pedagogiska starter för hunden, INTE några som ska generera i något resultat. Dessa tävlingar är för Strix skull, och inte för min. Jag ska utanför min comfort-zone, och det rejält

Nästa steg på vägen tog jag igår när jag åkte ner till centrala Kungsör för att träna mitt på Stortorget. Inte för att det är så stort, men med folk som passerade lite godtyckligt, hundar som rörde sig och lite annat så bjöd det i alla fall på lite utmaningar, inte minst för mig. Strix överraskade mig med att hålla ihop betydligt bättre än väntat – men så gav jag honom också rätt förutsättningar. Mera sådan träning är på gång, och jag ser fram emot en spännande höst.

Plötsligt är glädjen tillbaka, magkänslan på plats och prestationsångesten förvisad. Vägen må vara lång, men vi ska nog hitta hem till sist.

So on we go / His welfare is of my concern / No burden is he to bear / We’ll get there
For I know / He would not encumber me / He ain’t heavy, he’s my brother

 

 

 

Slutet på semestern

I skrivande stund är det måndag kväll och min sista semesterdag har tagit slut. Imorgon är det dags att dra på uniformen igen.

Sommaren har varit helt otrolig och det är fortfarande varmt och skönt. Förra helgen hade vi besök av väninnan från Dalarna som stannade till några dagar på väg hem från årets Collie-SM. Strix och Hexa trivs verkligen bra tillsammans ❤ oavsett om det handlar om lek, träning, mys eller promenader.

  

Regnet som väntat på sig i över sex veckor kom till sist, och när vi var till klubben en sväng dånade åskan helt osannolikt. Det bekom inte hundarna som umgicks lika kärvänligt som alltid medan vi väntade på att regnet skulle lugna sig lite grann.

Till slut körde vi lite lydnadsträning ändå och Strix skötte sig galant.

När vårt besök åkt hem gjorde vi en dagsutflykt till Vinön för att gratulera svägerskan på födelsedagen. Årets varmaste dag, 34 grader. Strix fick sin lilla hage uppsatt och så byggde maken ett provisoriskt tält till solskydd.

Sedan var det dags att åka till Småland på läger. Torsdag-söndag. Jag hade hand om prova-på-gruppen. Pga sent återbud var det en liten grupp, men vi har verkligen haft roligt. Strix har också fått vara med lite. Dels har han visat några övningar, dels var kurshundarna så unga att de behövde lite vila.  De fick prova på rallylydnad, spår, freestyle/HtM, nosework och så hade vi lite hanteringsövningar och miljöträning. Passivitetsträningen kom också automatiskt. Det var verkligen roligt att ha gruppen och jag hoppas att de blev nöjda.

 

På fredagskvällen skulle vi visa lite HtM för hela lägret. Nervöst. Jag förklarade för dem att Strix och jag nu byggde förtroende och att kopplet för  tillfället är vår gemensamma trygghet, vilket innebär att jag inte tänkte koppla loss. Strix skötte sig exemplariskt och verkade inte märka publiken alls, och inte heller verkade han bry sig om att jag var lite nervig. Och faktiskt lyckades jag hålla mig här och nu och fokusera på glädjen. Strix jobbade kanonfint utan att säga ett ljud eller ens försöka titta åt något annat. Lilla älskade hund ❤❤❤😍😍😍

Idag har vi inte gjort många knop. Maken och jag tog en tur till Glass & Berså, ett måste varje sommar.

 

Imorgon börjar vardagen igen.

 

 

Nytändning

Det är sällan jag behöver motiveras till att träna. Jag har absolut inga problem att ladda för träning, oavsett vad som ska tränas. Tvärtom.

Tänk då en nytändning på det. Jisses, vilket träningssug. Och det är precis det som har hänt – tack vare den senaste onlinekursen. Jag ser plötsligt massvis med lösningar, och även om vägen vi måste gå, Strix och jag, är lång och vindlande krokig, så känns det plötsligt som det faktiskt finns ett slut i sikte. Äntligen!

Men det kommer att ta tid, och jag ska verkligen låta det göra det. Vi har hamnat så tokigt i vissa hänseenden att jag inte har något annat val än att låta det få ta den tid det tar.

Att sedan ha fantastiska vänner omkring sig, som man kan diskutera det mesta i hundträningsväg med, gör ju inte saken sämre. Jag är lyckligt lottad som har de vänner jag har.

Idag har jag plötsligt tänkt tanken Startklass och Appellklass igen. Det var länge sedan nu, men med nytt tänk och det positiva gensvaret från Strix så vaknar tanken till liv. Letade därför upp en apportbock. Strix har inte sett en sådan på över ett år, men grunderna satt kvar utan tvekan. Gott så, vi ska inte skynda på något. Vi har lååååångt kvar innan vi kan ge oss ut i hetluften på riktigt.

I övrigt tränar vi på enligt onlinekursen. Vi ligger en aning efter pga hettan – till och med vi tränar mindre – men det hinner vi ikapp. Fast igår körde vi ett kort superaktivt pass i stekande sol (33 grader i skuggan, så det var VARMT). Strix är helt fokuserad hela tiden, till och med husse blev imponerad.

Stort fokus ligger också på den mentala biten hos föraren, och den kan jag ju jobba en hel del med trots att det är varmt. Det gäller att analysera om det handlar om anspänning av tävlingsnerver eller om det är prestationsångest, eller kanske en kombination. Så otroligt spännande och lärorikt (och ibland riktigt jobbigt) att tolka de mönster man agerar efter, och hur det påverkar både mig och hunden.

Semestertripp

Första semesterdagen åkte Strix och jag till Dalarna för att umgås och träna med en kär vän och hennes hund. Spännande tripp för Strix som skulle sova över i lägenhet med trapphus, något som han definitivt inte är van vid.

Att det dessutom bodde en tjejkompis i lägenheten gjorde det ju förstås inte mindre intressant. Det blir alldeles för sällan av att vi träffas, och det är synd för vi har verkligen trevligt när vi umgås. Medan vi satt och pratade så turades hundarna om att försöka på fart på varandra, men till sist kom även de till ro.

Vi åkte till lokala brukshundklubben och tränade. Strix fick nya utmaningar i vårt nya tänk och han klarade av dem med råge. Jag till och med försvårade lite mer än jag tänkt från början, men han (och jag) klarade det också. Duktiga killen ❤❤❤❤❤

Sedan satt vi uppe och pratade länge och väl, så när Strix och jag väl kröp till kojs så sov vi gott båda två. Att det gick i trappen brydde han sig inte ett dugg om. Inte ett ljud på hela natten, och han försov sig dessutom över sin vanliga frukosttid, så han behövde väl koppla ur totalt.

Nästa dag blev det en tur till spårskogen. Osannolikt varmt och torrt var det, men båda hundarna spårade utan några som helst bekymmer. Strix enda klagomål var i så fall på att spåret var för kort … Efter lite mera fika och ännu mera prat var det dags att åka hemåt. Nu dröjer det inte lika länge till nästa gång vi ses, lyckligtvis.

Efter att ha sovit gott i den egna sängen var det bara att packa om bilen och åka iväg på nästa utflykt, nu tävling i nosework. Östergötland var det nu, närmare bestämt Skänninge.

Jag är så otroligt nöjd över Strix prestation ikväll. Jag är mindre nöjd med min egen, då jag hade lite för bråttom att säga markerat i behållarsöket och därför missade diplomet. Irriterande, när han jobbar fint i alla söken och väljer bort störningarna. Så nära ett diplom, men jag klantade bort det.

HAN gjorde inga fel, tvärtom. Jag är så stolt över hur bra han skötte sig, både i och mellan söken. Utomhussöket var så himla härligt att se hur han jobbade på att verkligen lokalisera källan innan han markerade, och i det delsöket kom vi till och med på andra plats. Detta trots att vi fick en oplanerad paus strax innan vi skulle in, så att vi blev tvungna att ladda om. Så otroligt glad att se hur han fixade det.

Nu är vi hemma igen, och imorgon blir det relativt lugnt. Vi har en inplanerad spårträff, men annars ska vi bara ta det lugnt. Dessvärre måste jag nog försöka få bilen till verkstan, det började låta illa redan i Dalarna, men dånade lite väl mycket i den på hemvägen ikväll. Hoppas det är något relativt enkelt åtgärdat.