Påverkan

Häromdagen såg jag en orm.

Det är få saker i världen som skrämmer mig mer. Nåja, kanske inte om man verkligen ställer saker på sin spets, men jag är verkligen ruskigt rädd för ormar. Det spelar ingen roll om det är en huggorm, som faktiskt ÄR farlig, eller om det är en kopparorm. Pulsen skenar, det ringer i öronen, kallsvetten rinner och magen känns som om den vänder sig ut och in. Numera hoppar jag inte högt, och inte skriker jag heller – men jag är precis lika skräckslagen som tidigare. Det märks bara inte lika tydligt – trodde jag i alla fall.

Hur som helst så såg jag en häromdagen. Jag såg de gula fläckarna och konstaterade blixtsnabbt att det inte var någon reell fara (och nu syftar jag på Strix – för min egen del är det alltid en nära-döden-upplevelse att se en orm, oavsett sort och oavsett om det är live eller bara på bild). Snoken befann sig i dikeskanten på den sidan som Strix och jag INTE var på. Strix såg den inte, han hade fullt upp med att leta spännande lukter på ”vår” sida av vägen. Själv försökte jag bara bevara lugnet och inte reagera alls. Efter några sekunder såg jag i ögonvrån hur Strix hade höjt svansen och stod på stela ben och spanade överallt runt oss. Huvudet gick runt som en parabol. Att han försökte fundera ut var faran fanns var tydligt, men hur han än spanade så kunde han inte räkna ut vad som hotade oss (eller mig, då) och han var spänd en stund när vi fortsatte promenaden.

Där och då insåg jag på riktigt hur otroligt mycket föraren påverkar sin hund. Jisses! Inte undra på att det blir galet i vår träning när jag spänner mig för mycket. Nyttig tankeställare, även om jag redan vet att jag påverkar mer än jag skulle önska ibland. Det är otroligt fascinerande och lärorikt att leva med hund.

I morse såg vi en ung älg på mycket nära håll. Den blev jag inte alls lika rädd för (fast det borde jag kanske ha blivit). Strix såg dock den här (svårt att missa på ca 20 meter) och ville gärna fram. Han har onödigt stort viltintresse. Men eftersom jag inte var rädd, bara fascinerad, kunde jag hålla honom relativt lugn och älgen kunde kliva tillbaka in i skogen igen. Nu – när han haft närkontakt med en älg – var har inte hälften så spänd som han varit några dagar innan – när det egentligen inte hade hänt någonting alls. Ännu ett bevis på hur mycket av Strix beteende som bottnar i mig

Med tanke på hur mycket jag påverkar honom hade jag verkligen tänkt till inför kvällens noseworkkurs. Fordon körde vi idag. Det är ju starten som ställer till det för Strix ibland. Han verkar tro att man måste hålla koll på allt runtomkring också och har då svårt att fokusera på arbetsuppgiften. Jag har funderat mycket runt det, och med tanke på insikterna jag fått har jag rannsakat mig själv och nu försökt lägga upp en liten startritual åt oss. Syftet med det är att – just det! – se till att jag gör mitt jobb och på så sätt se till att han känner att han kan göra sitt utan att behöva ”ta hand om” mig samtidigt.

Samtliga sök idag hade fokus från start. Alla söken blev lyckade. Två gånger flyttades gömman bara en kort bit, och då startade jag om utan den nya ritualen. Sämre arbete direkt och snabb markering på gamla stället. Berodde det på starten? Svårt att säga säkert, men troligtvis. Att jag kallar även dessa sök lyckade beror på insikten om HUR viktig startrutinen är.  Idag var alla söken okända för mig, men det går sannerligen att lita på hans markeringar.

Allra sist fick vi veta att det på tre fordon fanns fyra gömmor. Minst en på varje, och sedan var det bara att köra igång. Strix lyckades lokalisera allihop och jag kunde dessutom tolka hans markeringar helt rätt. Jag var så sjukt nöjd när vi åkte hemåt. Och i morgon förmiddag är det dags för nästa träningspass. Det är otroligt roligt med nosework.

2 reaktioner till “Påverkan”

  1. Ja visst är det helt otroligt hur våra hundar reagera på hur vi är… Finns anledning till varför jag i vissa sällskap väljer att inte träna min hund…
    Kul att noseworksträningen går så bra <3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *