När allt känns bra

Det är en härlig känsla när allt går åt rätt håll.

Sista kvällen i maj begav vi oss iväg till Borlänge för att tävla Nosework Enskilt moment, fordon. Med tanke på vårt usla debutresultat hade jag idag satt upp endast uppgiftsmål. Självklart ville jag förstås ha ett bra resultat också, men det viktigaste var ändå att klara våra uppgiftsmål. Att tänka på det sättet har gjort stor skillnad för min enorma tävlingsinstinkt. Insikten att det faktiskt inte heller är självklart att man KAN tävla tillsammans och då bör njuta och ha roligt tillsammans de gånger man kan det har också gjort sitt till.

Uppgiftsmålet var att stötta Strix genom HELA tävlingen. Inte bara under själva söken, 3 min var, utan under hela tiden vi var på plats. Han hade sitt gula band på kopplet och alla (nästan) var otroligt hänsynsfulla. Jag var noga med att hjälpa honom att fokusera på mig i stället för alla andra, även om han förstås fick tillfälle att spana lite också. Han höll en jättefin kontakt och skötte sig mycket bra. Jag valde däremot att flytta bilen då vi hamnat bredvid en som hade svårt att sluta skälla, och det gjorde att Strix hade svårt att koppla av. Jag ville ge honom alla förutsättningar den här kvällen.

De fyra banorna låg på två olika områden. Bana 3 -4 var mellan garagelängor på asfalt och bana 1-2 var högt uppe på en gräsklädd kulle där det fanns fullt av olika fordon (tågvagn, bilar, flygplan, bussar…). Här uppe stormade det rejält, så förutsättningarna var allt annat än enkla. Strix och jag var i gruppen som började nere på asfalten.

Bana 3 var en skåpbil och en täckt släpkärra. Vinden for rätt ordentligt mellan längorna också, och han virrade lite grann men det syntes tydligt att han hade doften fast den var svår att lokalisera. Med 20 sekunders marginal frysmarkerade han sedan kanonfint och våra första 25 poäng var i hamn. ”Söker bra punktvis” blev domarkommentaren.
Direkt över till bana 4. Den bestod av två personbilar. Jag selade av emellan för att kunna få till vår startritual, och nu gick det bättre. Vi började med ”fel” bil och han jobbade på bra. När vi kom till rätt bil så frysmarkerade han hur säkert som helst. Nu hade vi 38 sekunder tillgodo. Ytterligare 25 poäng och nu kände jag mig helnöjd. ”Söker med hjälp fint” blev utlåtandet här.

Nu blev det en lång paus innan det var dags att gå till gräskullen. Vi tog en promenad och höll oss lite för oss själva i bilen. En aning osocialt eftersom jag gillar att prata med folk, men idag hade jag beslutat mig för att allt skulle ske på Strix villkor. Jag drog mig sedan till den markerade väntplatsen för nästa sökområde. Jag gick dit lite för tidigt insåg jag sedan, för vi blev stående lite för länge.

Koncentrationen var därför inte alldeles på topp inför bana 1, en buss. Här uppe blåste det ofantligt, och Strix hade jättesvårt att hålla sig till bussen. Han ville gärna fladdra ut lite. Om det berodde på att underlaget var gräs där de andra gått, att han helt enkelt laddat ur under väntetiden eller om doften blåste ut vet jag förstås inte. När vi väl kommit så långt att jag trodde mig veta ungefär var doften fanns så tog tiden slut. Men doftgömman var mycket riktigt i närheten, så han fick ta den utan poäng för att jag skulle kunna belöna. Gillar verkligen det hundvänliga upplägget i den här sporten. ”Stöttar hunden” var utlåtandet här, och det kändes så skönt att få ett kvitto på att jag agerade rätt.
Bana 2 var sedan två bilvrak. Av och på med selen emellan, allt för rutin och trygghet. I den här banan var det egentligen inga problem bortsett från en liten konstpaus för att kolla in när plasten runt flygplanet bredvid smattrade och flaxade i stormvinden. Med knappa minuten kvar frysmarkerade han lika stensäkert igen och vi hade lyckats med 75 poäng totalt. Helt klart över förväntan. ”Trevlig start. Jobbar bra med sin hund” stod det i protokollet. Så skönt att läsa. Vi har haft så svårt i starterna, men jag har jobbat på startrutinerna. Och att hjälpa honom är ju min uppgift.

Vid prisutdelningen konstaterade de att det hade varit tuffa förhållanden. Det gör mig extra stolt över våra tre delsök med full pott. Trött men lycklig körde jag den långa vägen hem och kom inte i säng förrän efter kl ett på natten. Lite tufft att gå upp i morse, men det får man ta.

Det känns verkligen som att ekorrhjulet, som varit på väg lite för hastigt åt fel håll, faktiskt har vänt och nu snurrar lite försiktigt åt rätt håll igen. Även utanför tävlingsbanan gör vi framsteg. Vårt envisa tragglande med att få ordning på Strix förkärlek att streta i kopplet på promenaderna visar nu riktigt fina resultat. Det kan tyckas som en enkel sak, men det är med det som med allt annat, när det har fått gå lite för långt är det alltid svårt att jobba bort olater.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *