One step at a time

We live and we learn to take / One step at a time / There’s no need to rush / It’s like learning to fly / Or falling in love

Vi tar ett steg i taget. Det tar tid. Det måste få ta tid. Det viktiga är att vi rör oss framåt. Och det gör vi! Sakta, sakta börjar vårt ömsesidiga förtroende för varandra att öka igen. Vi fokuserar på glädje och trygghet, och lägger i dagsläget ingen som helst vikt vid utförande och resultat. Det känns lugnt. Glädjen har kommit tillbaka fullt ut, och jag börjar så sakteliga kunna skjuta prestationsångesten åt sidan. Känslan av att vi ska kunna hitta tillbaka till det vi tidigare hade ökar för varje dag. Men jag skyndar inte på något. Jag är mycket mån om att vi ska lyckas, och jag vill inte gå händelserna i förväg.

Träningsgruppen är äntligen igång igen, och vid första tillfället överträffade vi oss själva totalt. Så himla roligt! Vi hade två uppgifter: apportering och HtM-starter. Att han fixade fina ingångar med apporten och höll fast målmedvetet trots störning kändes som så pass stora framsteg att vi nöjde oss där och fortsatte med HtM. Vi fick fantastisk hjälp med att starta musiken gång på gång, och belönade fokus från start. När jag någon av gångerna fortsatte lite längre i programmet hängde han glatt på. Det kändes så tryggt, och trots att det fanns andra hundar på planen så valde jag att våga koppla loss och köra lös två gånger. Och när han fick förtroendet så svarade han med att leverera jättefint. Sååå duktig kille!

Apporteringen har vi som sagt gjort stora framsteg i, och nu har jag äntligen investerat i en ny apportbock (väntar ivrigt på leverans). Den jag har är så smala klossar på att Strix har svårt att plocka upp den från marken. Är man en långnäsa så är man. Eftersom han försöker och inte riktigt lyckas så vill jag inte få in någon frustration. Innan vi fortsätter med själva upplockandet ska jag därför vänta in att den nya kommit hem.

Spårat har vi också gjort. Det mest utmanande vi gjort där var ett spår på sand/grus. Svårt, men vilken inställning han har. Oj, vilken arbetsvilja ❤

Budföring var länge sedan, men han verkar komma ihåg det också. Vi har också varit nere i samhället och tränat korta, korta pass med fokus på att orka koncentra oss även i udda miljö. Det är så jätteroligt, och nu har vi fler sådana träningar inplanerade. Träningssuget är större än någonsin.

It’s your faith that makes you stronger / The only way you get there / Is one step at a time

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *