We’re on our way

On our way …

Ja, vi är verkligen på väg. Plötsligt fungerar vår träning och vårt samspel. Vi har hittat vårt sätt att ta oss in i bubblan och stanna kvar där. Vi ökar störningarna MYCKET försiktigt, men hittills har vi klarat av dem prickfritt, både Strix och jag. Känslan är enorm.

Jag lämnar över allt kontrollbehov till vår PT och lägger all uppmärksamhet på Strix. Han svarar med att lägga all uppmärksamhet på mig. Han gör det jag ber om och inget annat. Han är fullt fokuserad, har precis rätt energinivå och han säger inte ett ljud. Ibland tror jag att jag drömmer.

Från att tidigare ha kört nästan helt störningsfritt har vi nu börjat åka till platser med lite större utmaningar. Härom kvällen gick vi ut på en större plan med störning av mountainbikeåkare och ett gäng yogautövare. Strix höll sig i bubblan – och jag också. Han hade lite sämre position i början och trängde en hel del, men jag valde att inte bry mig om det (här handlar det om att välja sina strider, bara förstärka kontakten och strunta i allt annat) och efter ett kort tag så rätade han in sig helt automatiskt. Wow, vilken känsla.

Vi är i vår bubbla 😍

För ett par dagar sedan hade vi med oss en extra hund i skogen. En av Strix favorittjejer. Vi gjorde två träningsstopp, och trots att hon stod tillsammans med PT och knaprade godis så hade Strix bara ögon (och för all del alla sina övriga sinnen) för mig och våra övningar. Detta hade varit FULLKOMLIGT omöjligt för bara en månad sedan.

Vid dagens övningar var det vår PT som stod för störningen – eller underhållningen, om man så vill. Strix lämnades sittande som för en inkallning. När jag vänt upp på ca 20 meters avstånd valde han att gå mellan oss, lägga sig på marken, upp igen, hoppa riktiga känguruhopp m.m. Strix min var fullständigt obetalbar, men han valde direkt att skifta över sitt fokus till mig och jag kunde då bekräfta att han gjorde rätt som satt kvar, helt stabilt och alldeles tyst. Tur att vi var ensamma på platsen, annars hade nog folk undrat … Man vet aldrig vad han kan hitta på. Han gör sitt bästa för att få mig lite ur balans mellan varven, bara för att det ska stärka mig när jag ser vad vi klarar av, Strix och jag.

Det känns så tryggt och harmoniskt. Både Strix och jag ligger verkligen rätt i energi. Fullt fokus, lagom anspänning och ingen negativ stress. Nu är vi på väg, och ser med stor tillförsikt framtiden an. Plötsligt är frustrationen utbytt till glädje och samarbete. Vi börjar bli redo att ta oss ut i allt svårare miljöer med successivt större störningar och växa oss starka tillsammans.

Du och jag, matte ❤️

We’re on our way / On our way / Growing more and more each day / We’re on our way / On our way / Reaching out to the big wide World / Life’s a journey to be sure / And we’re on our way

When I am down, and oh, my soul, so weary

When troubles come, and my heart burdened me …

Eftersom Strix är en hund med stora reaktioner, och som agerar utåt när koncentrationen brister, så har jag under en lång tid halkat in i ett mönster där jag upplever att jag måste skanna av omgivningen hela tiden i jakt på något som kan störa ut oss. Det beteendet, om något, är nog det som stör oss mest … Enkelt löst i teorin, men ack så mycket svårare i praktiken. Vissa dagar har det känts mer än tröstlöst.

Men förutom att jag har en envishet som ibland gränsar till idioti, så har jag också världens bästa livskamrat. När jag inte själv förmår att komma ur detta destruktiva mönster så tar han tag i det. Sedan jag skrev här sist så har maken axlat rollen som Strix och min alldeles egna PT, och det har verkligen fått mycket att lossna. Dock har vi fortfarande långt kvar. Vad som blivit fullständigt klart under våra coachade träningspass är hur ofattbart mycket jag påverkar resultatet. Om inte jag lyckas fokusera rätt så lyckas inte Strix heller hålla uppe koncentrationen.

På våra pass lämnar jag över kontrollen totalt till vår PT, och för mig med mitt starka kontrollbehov kan det förstås vara svårt. Men det har det faktiskt inte varit. Det finns ju ingen i världen jag litar mer på än honom (ja, mamma kanske, men hon kan ju inte särskilt mycket om hund), så det kanske inte är så konstigt trots allt. När han håller i träningen så lyfter vi, både Strix och jag, och vi visar oss klara mycket mer än jag trodde var möjligt. Vi tränar i skogen, och trots att där finns massor med andra intressanta upplevelser så har Strix inget annat än mig för ögonen.

Nu har han lagt upp en långsiktig plan för oss, där vi sakta stegrar våra olika svårigheter. Nya miljöer och nya utmaningar står på agendan, och jag ser fram emot det med tillförsikt.

Vi har också varit på spår- och sökläger i Småland. Alltid lika roligt att träffa likasinnade, och på detta läger var marker, boende och mat helt fantastiskt. Mer om detta i ett senare inlägg.

Nu är det snart semester, och vi har lite roligheter inplanerade, men mest ska vi fortsätta växa tillsammans under överinseende av världens bästa PT. Jag vill verkligen rikta ett stort tack min allra bästa vän och livskamrat. Vad skulle jag göra utan dig?

You raise me up, so I can stand on mountains / You raise me up to walk on stormy seas / I am strong when I am on your shoulders / You raise me up to more than I can be