Oh, Yes

… we can

Plötsligt står det klart att det verkligen är så. Förtroendet mellan oss börjar helas och vi vågar börja lita på varandra. Och vad vi plötsligt kan när vi vågar det. Känslan är berusande.

Vissa platser är svårare än andra för oss, och igår valde jag att bara köra en mycket kort träning på en sådan plats. Här brukar Strix gå på klorna, med sinnena på helspänn, beredd på att något ska hända som han behöver interagera med. Självfallet gör ju jag det också … Hrmmm.
Men nu satte jag mig över den där känslan, valde att försöka ta oss in i bubblan, ställa upp och gå några meter med full kontakt. Detta utan att ha stöd av vår bästa PT. Och det LYCKADES!!! Strix hade fullt fokus på mig och brydde sig inte ett dugg om var vi var någonstans. Gissa om han fick belöning? Gissa om jag berättade för honom resten av promenaden hur oerhört stolt jag var över honom? Gissa om han gick med svansen i topp med full kontakt hela vägen (nästan) hem)?

På kvällen åkte vi och gick en sväng i Lockmora. När vi gick förbi schäferhundklubben var det ingen där och deras plan låg helt öde och tom (vädret var inte direkt på topp med åtta grader och regnskurar), så då lånade vi den lite. Hoppas att det var ok. PT var med och agerade tävlingsledare. Vi fick gå in i bubblan och blev sedan inropade på planen. Bara det har varit svårt tidigare och fått oss ur balans. Icke så nu.

Vi körde nu ett program som innehöll allt möjligt. Blandat med lydnadsmoment och några freestyleövningar, inkallning, budföring, hopp, platsliggning och ja, you name it. Strix höll ihop helt fantastiskt hela vägen trots att vi höll på någonstans mellan 10 och 15 minuter utan paus (förutom små bekräftande belöningar då och då). Inte ett enda tapp, trots att vår PT/TL gjorde sitt bästa för att få mig lite ur balans. Anvisade en punkt att ställa upp på och sedan ändrade sig och flyttade på oss m.m. Regnet tilltog under tiden, men det märktes inte. Strix och jag lyste ikapp, och som PT sade efteråt: ”jag vet inte vem som är lyckligast av er”

Några dagar tidigare tränade vi på en rastplats i skogen. Mitt i alltsammans kom det en bil körande, och jag tänkte genast att ”nu måste vi avbryta”. Vi avbröt momentet, och PT bad mig att koppla upp Strix och gå bortåt längs stigen. Medan personerna i bilen tar ut hundar (ca 50 meter från oss) säger han lugnt ”gå in i bubblan”, varpå jag protesterar att ”ja men, det går ju inte”. ”Gå in i bubblan” upprepar han, och då tittar jag på Strix, som redan befinner sig i bubblan. Jag lyder, släpper fokus på nykomlingarna och går mentalt in till Strix i bubblan. Där kör vi sedan flera övningar, och vågar även koppla loss medan personerna och hundarna (som dessutom var långhåriga collies, ingen aning om vilka) fortfarande är inom synhåll, men går bortåt.

Det som tidigare har känts tröstlöst börjar nu kännas helt möjligt. Vi har fortfarande otroligt lång väg att vandra, men nu vet jag att vi kan.

I know darn well we can work it out / Oh yes we can / I know we can can / yes we can can / why can’t we? / If we wanna, yes we can can

2 reaktioner till “Oh, Yes”

  1. Härligt, härligt!!!!
    En mycket bra PT, som fokuserar på dina ”demoner”. Känns som att ni verkligen är på rätt väg!
    Keep on…

Lämna ett svar till Marie Angleby Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *