Got your mind set on a dream …

… you can get it though hard it may seem now …

Strix och jag har tillbringat en underbar helg hos Yvonne och Hexa i Dalarna. Efter att hundarna (och vi) hunnit hälsa och prata lite så åkte vi till Hedemora Säter Brukshundklubb. Tanken var inte att det skulle bli så mycket träning för Strix del, mer bara nyttigt att göra entré och kunna hålla fokus på nya platser. Men som han fokuserade …

Trots att hans favorittjej stod med sin matte och tittade på så hade han bara ögon för mig. Bästa killen. Jag körde ett mycket kort pass och bortsåg från det sneda sättandet i halterna innan han fick full jackpot i belöningen. Efter kort vila körde vi igen. Nu tränade vi båda ekipagen samtidigt, men trots att kamraterna jobbade, körde fartmoment och belönade med såväl lek som godis så fokuserade Strix på mig hela tiden. Jag valde till och med att våga köra okopplat lite grann också, och han tackade för förtroendet genom att sköta sig jättefint.

Strix ligger fint kvar även på avstånd.

På lördagen gav vi oss ut i spårskogen. Alltid lika roligt med nya marker och nya ansikten. Dagens sällskap var en mycket trevlig bekantskap. Hur som helst, att lägga spår på främmande mark är utmanande. Trots spårappen så ser det inte ut som man förväntar sig. Det finns fler småvägar än vad det ser ut som, det som liknar skog kan vara hygge m.m. Det blev onödigt tight tillbakagång, men Strix klarade av det galant. Han var ute på vägen (där jag gått tillbaka – fattade då inte alls hur nära det var) och konstaterade att det saknades en bit, gick tillbaka in och spårade sista biten och fick in de tre sista apporterna också. Vilken spårhjälte.

Att jag delvis gått på hygge syns väl tydligt? 🙄🙄

Träningsmässigt har helgen varit suverän, och det har den varit i övrigt också. Man märker hur mycket Strix uppskattar att umgås med en hundkompis. Och nu fick han till och med se katten på nära håll. Spännande värre. Spännande är det också att gå promenader i nya omgivningar. Kvällsrastning i villakvarter tar en stund att nosa sig igenom för en hund som bor mitt ute på landet … Det blev mycket sniffande och snokande, täta kisspauser och en hel del sprättande, men han uppförde sig mycket bra under hela helgen. Med tanke på att han inte är van vid att det rör sig fler i huset, och att det låter i trapphuset är han (som vaktar överdrivet här hemma) verkligen värd en guldstjärna.

Helgen har som sagt varit härlig på alla sätt, men störst för mig är ändå träningen ute på klubben. Det känns verkligen som om det faktiskt håller på att lossna och att Strix äntligen, sent omsider, håller på att mogna.

… You can get it if you really want / But you must try, try and try, try and try / You’ll succeed at last

There are moments …

… you remember all your life …

När det mesta gått fel under lång tid tappar man lätt tilltron till sin egen förmåga. Man börjar tvivla på sig själv och osäkerheten smyger sig in. Det är precis det som hänt i mitt fall. Hur det började vet jag inte säkert, men under en lång tid så gick det troll i träningen. Ju mer jag försökte, desto mer stressat blev det, och resultatet blev att självförtroendet sviktade. Och mitt sviktande självförtroende har sedan smittat av sig på Strix. Alltsammans gick i cirklar, och hjulet snurrade på fortare och fortare och fortare …

Fort och fel. En bra sammanfattning av hur vår träning sett ut. Vi har provat många saker, och det har från gång till annan känts som om vi varit på rätt väg. Men så har något stört ut oss och skuffat oss tillbaka till ruta ett igen. Tvivlet har legat och gnagt i bakhuvudet, och det ger ju inte direkt några lysande förutsättningar för framsteg.

Det var då min livskamrat och bästa vän klev fram och axlade rollen som PT, och sedan dess har det gått framåt, om än med något bakslag när vi gått för fort fram. Han känner mig som ingen annan, och är också helt införstådd i hur Strix fungerar. Han har gjort underverk för oss och hjälpt oss att hitta tillbaka till varandra i träningen igen.

Förra veckan var det säsongspremiär för träningsgruppen, och som jag skrev då kändes träningen i hallen magisk. Denna veckan toppades detta med råge. Dels fick jag en aha-upplevelse om hur jag kan handskas med mig själv när det blir missförstånd, dels kunde vi diskutera vikten av att låta hunden tro att den gör rätt även när det blir lite tokigt. Här tror jag att en stor del av våra tidigare problem kan ha sin grundorsak.

Den här kvällen kunde jag ta på känslan och vågade verkligen lita på både Strix och (inte minst) mig själv. Vi lyckades gång på gång, och när jag blev lite otydlig och Strix missförstod mig så valde jag att gå vidare, förenkla, berömma, försöka vara tydligare, bortse från småsaker och behålla flytet. I miljö med störning agerade Strix som om vi var hemma i lugn och harmoni, och känslan vi hade var obetalbar. Vi blev lyckligtvis filmade av kamraten, så jag kan ju se att jag inte inbillade mig. Och när jag ser Strix arbetsglädje och fokus så kan jag ta fram känslan om och om igen.

Jag vet att vi fortfarande har en lång väg kvar, men genombrottet har äntligen kommit. Vi är till slut på rätt väg, och glädjen jag kände den här träningskvällen kommer jag inte att glömma så länge jag lever.

There are moments you remember all your life / There are moments you wait for and dream of all your life / This is one of those moments

I wanna shout out in the street

 So everyone will see  / That I’m so proud of you …

Vår PT har ju drillat oss under sommaren, men vid de sista tillfällena har vi nog stegrat svårigheten lite för snabbt, så därför har vi nu vilat oss lite. Idag drog gruppträningen igång, så Strix och jag åkte förstås dit för att träna med störning av andra hundar. Det var länge sedan nu. I hallen är vi ju utan PT, och då blir vi lite osäkrare. Planen för dagen var därför inte satt till några större svårigheter. Vi skulle mest leka, hade jag tänkt.

Vi var först på plats, så vi värmde upp med några starter. Strix var med på noterna och fokuserade kanonfint, var helt tyst och höll riktigt bra position. Vi gick sedan och satte oss, lagom för entrén av de första kamraterna. Strix tittade nyfiket på vilka som kom, inte alls så uppskruvad som han brukar kunna bli. Vi gick in på planen igen. Min tanke att leka gick över. Strix var HELT inställd på träning och gick som ett litet klockverk vid sidan ❤️❤️❤️.

Vi körde med att han fick bära apporten och han var sååå duktig. Han slängde en och annan blick på de andra ekipagen, men valde bort allt annat än mig och uppgiften. Jag var salig. Och det var då det hände. Det var då han plötsligt nös. Och tappade apportbocken. Jag stannade. Strix insåg att det blev fel, tog ett steg utåt/bortåt, flackade med blicken och skällde. Ett skall. SEDAN STANNADE HAN, TITTADE PÅ MIG, TOG UPP APPORTBOCKEN IGEN OCH FÖLJDE MED VID SIDAN NÄR JAG BÖRJADE GÅ, SATTE SIG VID HALTEN OCH HÖLL STADIGT KVAR TILL DET VAR DAGS FÖR AVLÄMNING!!!! BLICKEN I ÖGONEN VAR HELT LUGN!!!! Gissa om han fick beröm??? Gissa om glädjetårarna brände bakom ögonlocken??? Vi tog oss av planen för att jag var i STORT behov av att samla ihop mig.

Fullt fokus på matte och uppgiften.

Vi gjorde några fler gästspel på planen. Fler hundar hade kommit till, så vi var inte ensamma på planen. Vi körde lite freestyleövningar och jag litade på honom en kort, kort stund utan koppel också. Han motsvarade förväntningarna fullt ut. Under något av de korta passen kom vi ur balans och tappade fokus. Just då var han kopplad, men han gjorde bara en liten lov (så liten att kopplet inte ens sträcktes) och skällde ett par gånger innan vi hittade tillbaka till fokus. Jag behöll lugnet, ignorerade osäkerhetsljudet som kom efter, belönade kontakten, OCH SÅ VAR VI TILLBAKA I BUBBLAN OCH JOBBADE TYST OCH FOKUSERAT VIDARE.

Jag saknar nästan ord för att beskriva hur stolt jag är över Strix ikväll. Hans inställning är enorm! Glädjen och arbetsviljan känner inga gränser, och när det blir tokigt så valde han aktivt att söka sig tillbaka till uppgiften. Detta är så många steg framåt att jag häpnar. Älskade lilla hund, så stolt jag är.

We can join our hearts together / Always and forever / I’m so proud of you […] ’cos i wanna be by your side / Bursting with pride / For all to see …