I wanna shout out in the street

 So everyone will see  / That I’m so proud of you …

Vår PT har ju drillat oss under sommaren, men vid de sista tillfällena har vi nog stegrat svårigheten lite för snabbt, så därför har vi nu vilat oss lite. Idag drog gruppträningen igång, så Strix och jag åkte förstås dit för att träna med störning av andra hundar. Det var länge sedan nu. I hallen är vi ju utan PT, och då blir vi lite osäkrare. Planen för dagen var därför inte satt till några större svårigheter. Vi skulle mest leka, hade jag tänkt.

Vi var först på plats, så vi värmde upp med några starter. Strix var med på noterna och fokuserade kanonfint, var helt tyst och höll riktigt bra position. Vi gick sedan och satte oss, lagom för entrén av de första kamraterna. Strix tittade nyfiket på vilka som kom, inte alls så uppskruvad som han brukar kunna bli. Vi gick in på planen igen. Min tanke att leka gick över. Strix var HELT inställd på träning och gick som ett litet klockverk vid sidan ❤️❤️❤️.

Vi körde med att han fick bära apporten och han var sååå duktig. Han slängde en och annan blick på de andra ekipagen, men valde bort allt annat än mig och uppgiften. Jag var salig. Och det var då det hände. Det var då han plötsligt nös. Och tappade apportbocken. Jag stannade. Strix insåg att det blev fel, tog ett steg utåt/bortåt, flackade med blicken och skällde. Ett skall. SEDAN STANNADE HAN, TITTADE PÅ MIG, TOG UPP APPORTBOCKEN IGEN OCH FÖLJDE MED VID SIDAN NÄR JAG BÖRJADE GÅ, SATTE SIG VID HALTEN OCH HÖLL STADIGT KVAR TILL DET VAR DAGS FÖR AVLÄMNING!!!! BLICKEN I ÖGONEN VAR HELT LUGN!!!! Gissa om han fick beröm??? Gissa om glädjetårarna brände bakom ögonlocken??? Vi tog oss av planen för att jag var i STORT behov av att samla ihop mig.

Fullt fokus på matte och uppgiften.

Vi gjorde några fler gästspel på planen. Fler hundar hade kommit till, så vi var inte ensamma på planen. Vi körde lite freestyleövningar och jag litade på honom en kort, kort stund utan koppel också. Han motsvarade förväntningarna fullt ut. Under något av de korta passen kom vi ur balans och tappade fokus. Just då var han kopplad, men han gjorde bara en liten lov (så liten att kopplet inte ens sträcktes) och skällde ett par gånger innan vi hittade tillbaka till fokus. Jag behöll lugnet, ignorerade osäkerhetsljudet som kom efter, belönade kontakten, OCH SÅ VAR VI TILLBAKA I BUBBLAN OCH JOBBADE TYST OCH FOKUSERAT VIDARE.

Jag saknar nästan ord för att beskriva hur stolt jag är över Strix ikväll. Hans inställning är enorm! Glädjen och arbetsviljan känner inga gränser, och när det blir tokigt så valde han aktivt att söka sig tillbaka till uppgiften. Detta är så många steg framåt att jag häpnar. Älskade lilla hund, så stolt jag är.

We can join our hearts together / Always and forever / I’m so proud of you […] ’cos i wanna be by your side / Bursting with pride / For all to see …

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *