All Alone I Have Cried …

… Silent tears full of pride / in a world made of steel / made of stone …

Ingen som läser här har väl missat att Strix och min resa varit (och är) allt annat än lätt. Det är ingen större hemlighet att vår tävlingskarriär inte alls har blivit vad jag hade hoppats på. Inte nog med att jag tvingats välja bort brukset, vi har dessutom hamnat i en ond cirkel där i stort sett ingenting fungerar så snart vi rör oss bara en liten, liten bit utanför vår extremt lilla comfort zone. Vad som är hönan och vad som är ägget är svårt, för att inte säga omöjligt, att reda ut, och egentligen spelar det ju ingen som helst roll. Det enda viktiga har varit att få stopp på det allt snabbare snurrande ekorrhjulet.

Och nu verkar det som att jag äntligen vågar tro fullt ut på att vi fått stopp på det, och till och med fått det att snurra lite åt rätt håll. Äntligen!!!!

Vi har gjort många framsteg även tidigare, men det har också varit många bakslag, och otroligt många gånger som jag misströstat. Jag har haft stöd av fantastiska träningskamrater, men trots det har jag många, många gånger känt mig så otroligt ensam, totalt misslyckad och fruktansvärt ledsen. Dock är jag envis som synden, så jag har oförtrutet jobbat vidare. Och nu, plötsligt, ramlar framstegen in ett efter ett. Känslan är helt otrolig. Från att tidigare ha åkt hem från träningarna med en känsla av misslyckande och besvikelse så har jag de senaste gångerna i stället varit smått euforisk. Igår kväll var inget undantag.

En av träningskamraterna filmade oss lite när jag inte märkte, och det var otroligt befriande att få se den filmen. Jag laddar inte upp den här, för den innehåller ingenting som är av glädje för utomstående. Vi gör inga märkvärdiga saker, men att utifrån få se hur avslappnat vi jobbar, både Strix och jag är helt fantastiskt efter vår långa resa. Att det dessutom är en hund på läktaren som låter och inte Strix ger mig en enorm boost. Nu andas vi båda två under tiden, och då går det ju så otroligt mycket lättare allting.

Jag börjar våga lita alltmer på honom, och han tackar för förtroendet genom att visa att jag faktiskt kan det. Vi har tagit upp bruksmomenten igen (appellklassen innehåller ju inget kryp, så den kan vi ju i alla fall ge oss på), och vi tycker att det är så mycket roligare båda två.
Igår körde vi budföring. Det var länge sedan nu, och det är således inte särskilt befäst. Självklart blev han osäker och det blev inte heller riktigt rätt. Han brukar flippa ur helt när det blir fel, och han var nästan på väg denna gång också, men sedan valde han aktivt att samla ihop sig och komma till mig. Jag jublade inombords, men lyckades hålla mig till att ignorera att det blivit fel och bara berömma honom lugnt. Jag valde att våga försöka ytterligare en gång trots att jag VET hur svårt han har att hålla sig samlad, framför allt när det blir fel. Jag vågade det när det dessutom fanns ett (för honom) nytt ekipage i träningsgruppen. Med lite tydligare hjälper så fixade han det hela, och DÅ kom berömmet som verkligen motsvarar julafton hela veckan. Jag kände mig så stolt över både honom (som valde att samla sig framför att flippa ur) och mig själv (som vågade försöka igen).

Under hela kvällen uppförde han sig helt klanderfritt, och på planen levererade han fokuserat och tyst arbete hela tiden. Jag vågade köra utan kopplet (livlinan) och han jobbade på kanonfint. Positionen kunde förstås vara lite bättre, men för tillfället har det ingen hög prioritet alls. Fokus just nu är bara inriktat på samarbete och glädje, och det roligaste av allt är att mellan varven är positionen riktigt bra. Känslan är att ju tryggare jag blir, desto bättre position går han i. Jag tror att det löser sig på sikt.

What a feeling / Bein’s believin’ / I can have it all / Now I’m dancing for my life / Take your passion / And make it happen / Pictures come alive / You can dance right through your life / What a feeling

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *