Maybe It’s Time…

… to let the old ways die / It takes a lot to change a man / Hell, it takes a lot to try …

Nytt år och nya tankar. Jag är inte mycket för det där med nyårslöften, men under resan som Strix och jag har haft (och fortfarande har) så har jag ändrat en hel del i mitt förhållningssätt. Och nu har jag kommit till den punkten då det är dags att våga satsa fullt ut på förändring.

20-talet ska få ge plats åt mitt nya jag. Jag som INTE tänker låta energitjuvar få förstöra min sinnesro, och som INTE tänker stressa upp mig över saker som jag ändå inte kan påverka. Jag som INTE tänker slå knut på mig själv för att lösa problem åt andra, utan faktiskt tänker prioritera min egen hälsa och mitt eget välmående allra först. Om jag inte tar hand om mig själv så kan jag ju inte finnas till hands för någon annan heller. Jag tänker absolut inte bli odrägligt egotrippad, inte på något sätt, men jag tänker se till att jag har kraft och energi nog att leva här och nu. Livet går inte i repris.

20-talet ska också få ge plats åt Strix och mitt nya vi. Vi som ska fortsätta att jobba på precis som tidigare, men som nu ska spänna bågen och satsa. Vi som INTE ska vara rädda att misslyckas, vi ska INTE pressas av några egna orimligt ställda krav, utan istället jobba tillsammans och ha roligt medan vi försöker göra så gott vi kan. Vi ska göra vårt bästa – varken mer eller mindre – och alltid vara stolta över att vi vågar. Nu är det dags. Nu ska det äntligen bli av. Nu (ja, inte direkt, men under året) ska vi ut på appellplanen och pröva våra vingar. På riktigt! Äntligen!

Träningen har ju pågått hela tiden, men nu börjar jag göra den alltmer tävlingslik. Idag gick vi ett regelrätt appellspår. Jag släppte ut nästan hela linan (usch, så långt bakom det blir när man måste ge tio meter) och det påverkade inte Strix ett dugg. 🤗 Han spårade lika säkert som vanligt; plockade första apporten, satte vinkeln perfekt och plockade även andra apporten fint. Efter lek och belöning där upptäckte han att husse (som lagt spåret) inte var med bakom som han brukar. Han befann sig istället kvar på stigen (för att agera domare). Det här har vi inte tränat på, och det märktes. Om det var för att det var husse, eller om det bara var någon i största allmänhet, vet jag förstås inte, men Strix kom av sig helt. 🤔 😶😵Mycket nyttig erfarenhet, och nu vet jag vad jag har att träna på framöver.

Budföring har vi också lagt mycket tid på, och med husse funkar det nu kanonbra oavsett sträckans längd och val av plats. De fåtal skick jag kunnat göra på andra förare har också gått överlag bra. Nu är det dags att träna detta mer intensivt.

Lydnadsmässigt har vi rätt bra koll på vad vi behöver. Störningsträning, tävlingsledare och så lite slipande på positionsarbetet. Inget av dessa kriterier får dock innebära något som helst inkräktande på glädjen. Vi jobbar på.

Nu har jag satt målet. Vi ska ut på tävlingsbanorna. Oavsett hur det går så är det bara känslan och glädjen som är viktiga. Visst är det självklart roligt om det går bra, men den där otroligt efterhängsna prestationsångesten, den stuvar jag undan längst in i garderoben, låser dörren och kastar bort nyckeln 🗝. Det får vara nog nu. Det har tagit tid att komma hit, och det har kostat oändligt mycket mer än jag någonsin trodde var möjligt. Till alla som stöttat mig, hjälpt mig och trott på mig: TACK ❤️.

It takes lot to change your plans / Hella drain to change your mind / Maybe it’s time to let the old ways die

En kommentar till “Maybe It’s Time…”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *