One step at a time

We live and we learn to take / One step at a time / There’s no need to rush / It’s like learning to fly / Or falling in love

Vi tar ett steg i taget. Det tar tid. Det måste få ta tid. Det viktiga är att vi rör oss framåt. Och det gör vi! Sakta, sakta börjar vårt ömsesidiga förtroende för varandra att öka igen. Vi fokuserar på glädje och trygghet, och lägger i dagsläget ingen som helst vikt vid utförande och resultat. Det känns lugnt. Glädjen har kommit tillbaka fullt ut, och jag börjar så sakteliga kunna skjuta prestationsångesten åt sidan. Känslan av att vi ska kunna hitta tillbaka till det vi tidigare hade ökar för varje dag. Men jag skyndar inte på något. Jag är mycket mån om att vi ska lyckas, och jag vill inte gå händelserna i förväg.

Träningsgruppen är äntligen igång igen, och vid första tillfället överträffade vi oss själva totalt. Så himla roligt! Vi hade två uppgifter: apportering och HtM-starter. Att han fixade fina ingångar med apporten och höll fast målmedvetet trots störning kändes som så pass stora framsteg att vi nöjde oss där och fortsatte med HtM. Vi fick fantastisk hjälp med att starta musiken gång på gång, och belönade fokus från start. När jag någon av gångerna fortsatte lite längre i programmet hängde han glatt på. Det kändes så tryggt, och trots att det fanns andra hundar på planen så valde jag att våga koppla loss och köra lös två gånger. Och när han fick förtroendet så svarade han med att leverera jättefint. Sååå duktig kille!

Apporteringen har vi som sagt gjort stora framsteg i, och nu har jag äntligen investerat i en ny apportbock (väntar ivrigt på leverans). Den jag har är så smala klossar på att Strix har svårt att plocka upp den från marken. Är man en långnäsa så är man. Eftersom han försöker och inte riktigt lyckas så vill jag inte få in någon frustration. Innan vi fortsätter med själva upplockandet ska jag därför vänta in att den nya kommit hem.

Spårat har vi också gjort. Det mest utmanande vi gjort där var ett spår på sand/grus. Svårt, men vilken inställning han har. Oj, vilken arbetsvilja ❤

Budföring var länge sedan, men han verkar komma ihåg det också. Vi har också varit nere i samhället och tränat korta, korta pass med fokus på att orka koncentra oss även i udda miljö. Det är så jätteroligt, och nu har vi fler sådana träningar inplanerade. Träningssuget är större än någonsin.

It’s your faith that makes you stronger / The only way you get there / Is one step at a time

 

The road is long …

… with many a winding turn / that leads us to who knows where / who knows where …

Det är sannerligen en lång och slingrande väg att gå när man hamnat fel. När den berömda magkänslan har fått ge vika för alltför mycket tänkande, analyserande och grubblande. När man låtit prestationskraven vinna över glädjen. När allt, som egentligen är så enkelt och självklart, plötsligt blivit krångligt, svårt och nästan sönderstrukturerat. När det börjar kännas omöjligt.

Jag är inte den som ger upp. Tvärtom. Och för ett tag sedan kom jag till insikt med att jag tappat bort känslan för vad som är viktigt i hundträningen. Tack vare fina vänner och ytterst duktiga online instruktörer känns det som om vi nu äntligen är på rätt spår igen. Men det tar tid. Inte nog med att jag själv ska orka lägga bort alla mina krav på mig själv (jag måste våga låta bli att vara duktig hela tiden och bara vara mig själv), Strix ska också övertygas om att det från och med nu inte ska bli sådär fel igen. Och det görs inte i en handvändning. Vi älskar varandra, Strix och jag, men vi har till viss del tappat bort tilliten i svåra situationer. Nu gäller det att bygga upp den igen. Det tar tid, och måste få ta tid.

Delmål ett är att jag måste sänka mina orimligt höga krav på mig själv (och därmed de orättvisa krav som då ställs på Strix) och jag tog ett stapplande steg på den vägen i helgen. Anmäld till HtM på hemmaplan var målet att belöna på planen (och alltså diska oss) när han kom tillbaka efter tapp. Jag klarade det inte fullt ut (hoppet om att det skulle gå utan disk blev för frestande) utan väntade till efter tapp nr.2 (som bara kom för att jag INTE belönade när han gjorde rätt första gången). Dock blev det ruskigt bra ändå, och nu är jag helt övertygad om att tappen inte händer för att han vill TILL något annat, utan att det handlar om att han inte orkar kanalisera sin energi och arbetslust på rätt sätt. Att han verkligen VILL jobba tillsammans med mig framgick utom allt tvivel, så nu gäller det att vara övertydlig och bygga förtroende i rätt takt. Diskade blev vi, men kommentarerna, wow!

Nu har jag därför anmält till flera tävlingar, enbart för att tvinga mig själv att göra pedagogiska starter för hunden, INTE några som ska generera i något resultat. Dessa tävlingar är för Strix skull, och inte för min. Jag ska utanför min comfort-zone, och det rejält

Nästa steg på vägen tog jag igår när jag åkte ner till centrala Kungsör för att träna mitt på Stortorget. Inte för att det är så stort, men med folk som passerade lite godtyckligt, hundar som rörde sig och lite annat så bjöd det i alla fall på lite utmaningar, inte minst för mig. Strix överraskade mig med att hålla ihop betydligt bättre än väntat – men så gav jag honom också rätt förutsättningar. Mera sådan träning är på gång, och jag ser fram emot en spännande höst.

Plötsligt är glädjen tillbaka, magkänslan på plats och prestationsångesten förvisad. Vägen må vara lång, men vi ska nog hitta hem till sist.

So on we go / His welfare is of my concern / No burden is he to bear / We’ll get there
For I know / He would not encumber me / He ain’t heavy, he’s my brother

 

 

 

Slutet på semestern

I skrivande stund är det måndag kväll och min sista semesterdag har tagit slut. Imorgon är det dags att dra på uniformen igen.

Sommaren har varit helt otrolig och det är fortfarande varmt och skönt. Förra helgen hade vi besök av väninnan från Dalarna som stannade till några dagar på väg hem från årets Collie-SM. Strix och Hexa trivs verkligen bra tillsammans ❤ oavsett om det handlar om lek, träning, mys eller promenader.

  

Regnet som väntat på sig i över sex veckor kom till sist, och när vi var till klubben en sväng dånade åskan helt osannolikt. Det bekom inte hundarna som umgicks lika kärvänligt som alltid medan vi väntade på att regnet skulle lugna sig lite grann.

Till slut körde vi lite lydnadsträning ändå och Strix skötte sig galant.

När vårt besök åkt hem gjorde vi en dagsutflykt till Vinön för att gratulera svägerskan på födelsedagen. Årets varmaste dag, 34 grader. Strix fick sin lilla hage uppsatt och så byggde maken ett provisoriskt tält till solskydd.

Sedan var det dags att åka till Småland på läger. Torsdag-söndag. Jag hade hand om prova-på-gruppen. Pga sent återbud var det en liten grupp, men vi har verkligen haft roligt. Strix har också fått vara med lite. Dels har han visat några övningar, dels var kurshundarna så unga att de behövde lite vila.  De fick prova på rallylydnad, spår, freestyle/HtM, nosework och så hade vi lite hanteringsövningar och miljöträning. Passivitetsträningen kom också automatiskt. Det var verkligen roligt att ha gruppen och jag hoppas att de blev nöjda.

 

På fredagskvällen skulle vi visa lite HtM för hela lägret. Nervöst. Jag förklarade för dem att Strix och jag nu byggde förtroende och att kopplet för  tillfället är vår gemensamma trygghet, vilket innebär att jag inte tänkte koppla loss. Strix skötte sig exemplariskt och verkade inte märka publiken alls, och inte heller verkade han bry sig om att jag var lite nervig. Och faktiskt lyckades jag hålla mig här och nu och fokusera på glädjen. Strix jobbade kanonfint utan att säga ett ljud eller ens försöka titta åt något annat. Lilla älskade hund ❤❤❤???

Idag har vi inte gjort många knop. Maken och jag tog en tur till Glass & Berså, ett måste varje sommar.

 

Imorgon börjar vardagen igen.

 

 

Nytändning

Det är sällan jag behöver motiveras till att träna. Jag har absolut inga problem att ladda för träning, oavsett vad som ska tränas. Tvärtom.

Tänk då en nytändning på det. Jisses, vilket träningssug. Och det är precis det som har hänt – tack vare den senaste onlinekursen. Jag ser plötsligt massvis med lösningar, och även om vägen vi måste gå, Strix och jag, är lång och vindlande krokig, så känns det plötsligt som det faktiskt finns ett slut i sikte. Äntligen!

Men det kommer att ta tid, och jag ska verkligen låta det göra det. Vi har hamnat så tokigt i vissa hänseenden att jag inte har något annat val än att låta det få ta den tid det tar.

Att sedan ha fantastiska vänner omkring sig, som man kan diskutera det mesta i hundträningsväg med, gör ju inte saken sämre. Jag är lyckligt lottad som har de vänner jag har.

Idag har jag plötsligt tänkt tanken Startklass och Appellklass igen. Det var länge sedan nu, men med nytt tänk och det positiva gensvaret från Strix så vaknar tanken till liv. Letade därför upp en apportbock. Strix har inte sett en sådan på över ett år, men grunderna satt kvar utan tvekan. Gott så, vi ska inte skynda på något. Vi har lååååångt kvar innan vi kan ge oss ut i hetluften på riktigt.

I övrigt tränar vi på enligt onlinekursen. Vi ligger en aning efter pga hettan – till och med vi tränar mindre – men det hinner vi ikapp. Fast igår körde vi ett kort superaktivt pass i stekande sol (33 grader i skuggan, så det var VARMT). Strix är helt fokuserad hela tiden, till och med husse blev imponerad.

Stort fokus ligger också på den mentala biten hos föraren, och den kan jag ju jobba en hel del med trots att det är varmt. Det gäller att analysera om det handlar om anspänning av tävlingsnerver eller om det är prestationsångest, eller kanske en kombination. Så otroligt spännande och lärorikt (och ibland riktigt jobbigt) att tolka de mönster man agerar efter, och hur det påverkar både mig och hunden.

Semestertripp

Första semesterdagen åkte Strix och jag till Dalarna för att umgås och träna med en kär vän och hennes hund. Spännande tripp för Strix som skulle sova över i lägenhet med trapphus, något som han definitivt inte är van vid.

Att det dessutom bodde en tjejkompis i lägenheten gjorde det ju förstås inte mindre intressant. Det blir alldeles för sällan av att vi träffas, och det är synd för vi har verkligen trevligt när vi umgås. Medan vi satt och pratade så turades hundarna om att försöka på fart på varandra, men till sist kom även de till ro.

Vi åkte till lokala brukshundklubben och tränade. Strix fick nya utmaningar i vårt nya tänk och han klarade av dem med råge. Jag till och med försvårade lite mer än jag tänkt från början, men han (och jag) klarade det också. Duktiga killen ❤❤❤❤❤

Sedan satt vi uppe och pratade länge och väl, så när Strix och jag väl kröp till kojs så sov vi gott båda två. Att det gick i trappen brydde han sig inte ett dugg om. Inte ett ljud på hela natten, och han försov sig dessutom över sin vanliga frukosttid, så han behövde väl koppla ur totalt.

Nästa dag blev det en tur till spårskogen. Osannolikt varmt och torrt var det, men båda hundarna spårade utan några som helst bekymmer. Strix enda klagomål var i så fall på att spåret var för kort … Efter lite mera fika och ännu mera prat var det dags att åka hemåt. Nu dröjer det inte lika länge till nästa gång vi ses, lyckligtvis.

Efter att ha sovit gott i den egna sängen var det bara att packa om bilen och åka iväg på nästa utflykt, nu tävling i nosework. Östergötland var det nu, närmare bestämt Skänninge.

Jag är så otroligt nöjd över Strix prestation ikväll. Jag är mindre nöjd med min egen, då jag hade lite för bråttom att säga markerat i behållarsöket och därför missade diplomet. Irriterande, när han jobbar fint i alla söken och väljer bort störningarna. Så nära ett diplom, men jag klantade bort det.

HAN gjorde inga fel, tvärtom. Jag är så stolt över hur bra han skötte sig, både i och mellan söken. Utomhussöket var så himla härligt att se hur han jobbade på att verkligen lokalisera källan innan han markerade, och i det delsöket kom vi till och med på andra plats. Detta trots att vi fick en oplanerad paus strax innan vi skulle in, så att vi blev tvungna att ladda om. Så otroligt glad att se hur han fixade det.

Nu är vi hemma igen, och imorgon blir det relativt lugnt. Vi har en inplanerad spårträff, men annars ska vi bara ta det lugnt. Dessvärre måste jag nog försöka få bilen till verkstan, det började låta illa redan i Dalarna, men dånade lite väl mycket i den på hemvägen ikväll. Hoppas det är något relativt enkelt åtgärdat.

Nya grepp, nya ideer och tankar

Jag har hoppat på en ny onlinekurs. Jag gillar verkligen den kursformen.

Den här gången handlar det om att toppa tävlingsformen. Jag vet att vi i dagsläget är långt ifrån tävlingsklara i grenar där det förekommer störningar (alltså nästan alla), men det är ändå så otroligt givande. Kursen har fått mig till att tänka helt utanför boxen, känna äkta aha-upplevelser och dessutom vara med om riktiga halleluja-moments när Strix svarat klockrent på det jag bett om. Trots störning!!!

Det bästa är att kursen är lång. Den sträcker sig över ett halvår. Jag är än så länge bara inne på andra veckan och känner redan att förtroendet Strix och jag har för varandra har ökat markant. Yey!!! Detta var precis vad vi behövde just nu.

I skrivande stund är det två (2) arbetsdagar kvar till min sommarsemester. Det ska bli skönt att koppla av i fyra veckor. Redan på måndag drar vi igång semesteraktiviteterna och åker till Dalarna för träning och umgänge. Ser verkligen fram emot det.

Reflektioner

Det är varmt. Vädret är helt osannolikt. Vi är inne på sjätte veckan med strålande sol och högsommarvärme. Jag njuter i fulla drag, även om jag inser att regnet verkligen behövs.

Lite träning blir det förstås av, men inte så mycket som jag egentligen skulle vilja. Kanske lika så bra. Vila är ju också bra. Det vi har ägnat oss mest åt tillsammans i värmen, Strix och jag, är nosework. Själv har jag tillbringat mycket tid i vilstolen och ägnat mig åt reflektioner.

Vår Onlinekurs är över, och den startar om igen med fortsättning i oktober. Till dess fick vi välja en ”läxa” som vi ska fila på inför omstarten. Jag har valt stadga i två positioner och jobbar sakta och målmedvetet med det. Förutom läxan har jag självmant lagt till en ännu viktigare träning: Störningsträning – både för mig och för Strix, men allra mest för mig.

Jag har funderat otroligt mycket på varför vi har hamnat i våra svårigheter med störningar, och jag tror att jag har kommit på en lösning. Jag är inte säker, men det känns som att jag äntligen hittat en möjlig väg att gå. Strix svarar så himla bra när jag klarar att fokusera rätt, men klarar inte alls att behöva ta hand om mig … Och eftersom han inte väljer våra aktiviteter så är det min förb**de skyldighet att lotsa honom genom de aktiviteter jag väljer åt oss. Det är inte HAN som inte kan fokusera. Det är  JAG som inte har lyckats få honom att fokusera.

Störningsträning alltså! Först och främst för mig. Jag ska verkligen utsätta mig för allsköns obekväma situationer, och i dessa lära mig att kunna fokusera på rätt sak. Strix behöver inte ens vara med alla gånger, men när han är det så är det JAG som ska fokusera på MIN uppgift och inget annat. Det är min fulla övertygelse att han kommer att svara utefter hur väl jag lyckas. Det kommer inte att bli lätt, men jag måste i alla fall försöka.

Så nu har vi en utmanande sommar framför oss. Vi ska göra saker vi brukar och saker vi inte brukar, vi ska tävla lite och vi ska åka bort tillsammans. Jag ska hålla i en prova-på-grupp på ett collieläger i Småland, där Strix bara ska behöva vara sällskapshund. Det ska bli jätteskoj. Jag hoppas att sommaren ska föra Strix och mig ännu närmare varandra, så att tilliten ökar och att vi vågar börja lita på varandra fullt ut även i – för oss – svåra miljöer.

Kvitto

Det är alltid skönt att få ett kvitto på att det man jobbar och sliter för ger resultat.

Strix och mina stora svårigheter med att fokusera på rätt sak vid rätt tillfälle  är något som ställer till det för oss. Jag vet ju att jag måste ge honom helt rätt förutsättningar, men även då blir det fel ibland och då sviktar tron på att vi är på rätt väg. Det finns tillfällen när jag undrar varför jag över huvud taget fortfarande försöker, tillfällen när det känns helt hopplöst och när jag tvivlar starkt på min förmåga. Sådana dagar känns det tungt.

Men så finns det som tur är dagar när allt fungerar hur bra som helst, och när jag kan vara stolt över oss. I veckan som gick hade vi avslutning på tävlingskursen i nosework, och Strix levererade kanonfint. Bästa tid och SSE  i behållarsöket, stabilt jobb i inomhussöket, tveklös markering i fordonssöket och så tyvärr utanför tiden i utomhussöket. Men det som verkligen betydde något den här kvällen var att han inte brydde sig om någon av de svåra störningarna. Inte gjorde han en enda ansats till att kissa i banan heller, trots att miljön verkligen inbjöd till det. Ett underbart kvitto, verkligen.

Ett ännu bättre kvitto kom igår. Vi tränar på att tävla genom att ställa upp i Rallylydnad, Nybörjarklass. Vi är ju klara där, men eftersom man inte måste flytta upp så stannar vi kvar och tränar på att prestera i skarpt läge.

Eftr över två veckors högsommarvärme redan i maj så genomförde vi en dubblerad start i 30-gradig värme och gassande solsken. Parallella planer och således gott om störning. Målet med dagen var att jag skulle stötta Strix hela vägen och försöka hålla fokus på rätt sak hela tiden, något som tar på krafterna i värmen. Strix skötte sig fint på tävlingsområdet hela dagen, och jag också.

När det var vår tur inför första starten så fastnade han i någon spännande doft precis vid startskylten. Jag kämpade för att hålla fokus, behålla glädjen och valde slutligen att backa för att få med honom. Det kostar förstås, och redan här hade vi tio minuspoäng, men det var ju inte poängen vi var här för. När han väl kommit in i fokus så gick vi hela banan som i trans. Visst trängde han en hel del och visst skällde han vid backandet och läggandet (som alltid), och så gjorde vi en övning fel, men han höll fokus på mig och inget annat! Lyckan var obeskrivlig när vi lämnade planen. Tre poäng från kvalificerat resultat får VERKLIGEN ses som godkänt när man gör en felövning och börjar så katastrofalt. Men återhämtningen, wow!

Andra starten gick det om möjligt ännu bättre. Han var klart med från start och höll fin kontakt med mig. Jag hörde att föraren på banan bredvid desperat jobbade med sin hund, och märkte att Strix kollade däråt, men valde att inte ägna en tanke på något annat än MIN uppgift: att guida Strix. Sekunden efter det var Strix tillbaka hos mig i fokus, och när jag efteråt fick höra av kamraterna vid sidan av ringen att hunden på banan bredvid rullat sig i värmen och dessutom tagit ett litet frivarv, då rann glädjetårarna. Min lilla älskling, som har så svårt med störningar, valde bort detta för att jobba vidare med mig. Och att sedan få se hur glatt och fokuserat det ser ut när han jobbar, det gläder mig oerhört. I de mörkaste stunderna har jag tänkt tanken att han kanske inte vill, men när jag ser attityden han visar upp här så känner jag att jag kan släppa den gnagande oron.

Fortsätt läsa ”Kvitto”

Paradox

Sämsta  poäng någonsin, och ändå så otroligt nöjd. Det är sannerligen en paradox av stora mått för någon som är så tävlingsinriktad som jag.

Igår startade vi i rallylydnad, nybörjarklass. Visserligen har vi redan vår titel och uppflyttning, men jag har ändå valt att stanna i den klassen. Det är ett bra sätt att träna tycker jag. Och vi behöver verkligen all träning vi kan få i tävlingsmiljö. Koppel på, inga leksaker på planen och inga hopp – en ypperlig chans för oss som det bara är dumt att inte ta.

Igår blev det lite stressigt innan start, så jag hann inte in i rätt stämning. Dock var jag glatt överraskad över att han inte verkade hetsa upp sig det minsta över de andra hundarna som var på plats. Det blev en mycket snabb kontaktövning innan det var dags att gå in i banan då hunden innan oss plötsligt bröt. Alldeles för snabb skulle det visa sig.

Jag hann inte samla mig och spände mig totalt när jag gick in för att ställa upp vid startskylten. Starten är vår klart svagaste del och här behöver jag jobba betydligt mer. Strix reagerade direkt med att skälla och backa undan, som han alltid gör när han upplever att han inte har mitt fulla stöd och blir osäker på vad som förväntas. Jag väntade därför lite extra och uppmuntrade honom att komma med innan jag startade. Det hjälpte väl inte direkt, och vid de första skyltarna befann vi oss båda i affekt, helt klart, men min målsättning idag var att genomföra banan i glädje och samarbete. Jag förenklade därför vissa skyltar och berömde ALLT som var på rätt väg. Efter fyra skyltar var han med mig och var dessutom tyst. Visst trängde han lite, men han var GLAD, han var följsam, han höll kontakt med BARA mig och brydde sig inte om något annat.

Väl i mål fick han förstås sin leksak och vi kunde lämna hallen utan att han brydde sig om några andra hundar, trots att vi fick kryssa oss fram för att komma ut. Aldrig har jag känt mig så nöjd trots urusla poäng. Detta kändes verkligen som en enorm investering inför framtiden.

Visst, det var absolut inte så här jag tänkt mig tävlingskarriären när Strix kom till oss som liten valp, men när det dyker upp oväntade problem längs vägen så har man två val. Antingen tar man alternativa vägar och jobbar för att lösa problemen eller också ger man upp. Jag har definitivt fått gå alternativa vägar – evighetslånga omvägar känns det som ibland – men att ge upp ligger inte för mig.

Så vi jobbar på och traskar vidare på omvägarna och hoppas att vi ska nå fram någon gång. Det tar längre tid, helt klart, och ibland känns det hopplöst. Men från gång till annan inser jag att vi faktiskt kommit en bra bit på väg. Jag har fått så många fina och värmande kommentarer från flera som följt vårt arbete. Tack för dessa ord, jag spar dem i hjärtat.

Jag ger aldrig upp. Det blir fler starter i nybörjarklassen och kanske även andra grenar. Resultatet är oväsentligt. Träningen det ger är ovärderlig.

 

Externbelöning, konsekvens och annat smått och gott

Onlinekursen jag nyss gått har verkligen varit det bästa jag gjort på mycket länge. Så många insikter jag kommit fram till, och vilka underbara människor som deltar. Helt suveränt. Och det bästa av allt är att det kör igång en ny omgång med samma grupp om två veckor. Tills dess har jag mycket att jobba på.

Jag har precis börjat mer konsekvent med externbelöning, och måste erkänna att jag aldrig haft en hund som detta funkat så bra på. ❤️❤️❤️ Liten virrhjärna blir plötsligt fokuserad. Jag har tidigare provat att köra med externbelöning, men inte så tydligt och målmedvetet som nu. Anledningen att jag testade det fullt ut nu är dels diskussioner inom onlinegruppen, dels tidigare reflektioner. Alla (eller iaf nästan alla) mina handhjälper behövs plötsligt inte, och det hysteriska tittandet efter händer (läs godbit) har plötsligt försvunnit. Jag tror knappt att det är samma hund.

Dock ska tilläggas att detta är i hemmiljö. I veckan ska jag prova det på ny plats och med störning av andra. Spännande!

En annan konsekvens jag börjat med är att all träning avbryts direkt om han skäller. Det här har jag inte kört med full konsekvens så pass länge att jag kan utvärdera det helt och hållet, men det känns onekligen lovande. Det är jättesvårt, inte minst för mig, men jag har iaf tänkt försöka löpa linan ut. Han fungerar ju så att det kan bli något enstaka skall och sedan jobbar han på, eller så kan han ”fastna” i skällandet om det inte bryts direkt, och med denna metod så hinner han ju inte in i det stadiet.

Så har vi bokat tid i, för oss, nya hallar att träna i. Vem sade att detta var en billig sysselsättning??? Men med tanke på hans (och framför allt MINA) problem med störningar och nya miljöer är det inte mycket annat att göra. Sakta ska vi öka tilliten för varandra även i ovana situationer. Jag är envis som synden och det ska mycket till för att jag ska ge upp. Jag vet ju vad vi kan när vi är ensamma, jag skulle så gärna vilja att det fungerade så att andra fick se det också. Men hoppet är ju det sista som överger en, så vi kämpar på.